Hustillverkaren Nordiska Trähus etablering i Vrigstad hade stor betydelse för samhällets utveckling. I Vrigstad byggdes det 158 hus som tillverkats i fabriken.

Företaget startade 1969 av Gösta och Karl-Åke Hjälmeby samt Kennert Almqvist. De hade alla
tidigare varit anställda vid Myresjöhus som försäljare.

Från början hyrde man en lokal av Konrad Lönnborg vid Gästgivaregatan. Här tillverkade Gösta, Karl-Åke och Kennert själva de första husen, som kom att bli familjernas egna bostäder. Även Göstas svärfar Gustav hjälpte till vid tillverkningen. Konstruktionsritare var Nils Gunnarsson och som huvudritare anställdes Inga-Lill Gunnarsson.

Att etablera ett nytt husföretag i Vrigstad på 60-talet var inte lätt. I Vrigstad, som då var egen kommun var inget förberett. Men korta beslutsvägar och handlingskraftiga kommunalmän löste problemen och 1970 kunde man flytta in i nya produktionslokaler som kommunen byggt i ett nytt område söder om samhället. Ett år senare var även kontorslokalerna klara. Företaget utvecklades snabbt och redan efter två år kunde man köpa lokalerna av kommunen.

Ägarna hade som målsättning att använda sig av leverantörer från närområdet. Mycket köptes från Vrigstads Järnhandel med Olle Hugosson som ägare. Det hyvlade virket levererades av Vrigstads Trävaror, som 1973 införlivades med NT. Den 1 maj köptes hyvleriet av Rune Olofsson och John Svensson.

Exporten kom snabbt igång. I början av 70-talet levererades det första fritidshuset till Danmark.
Under åren 1976-77 såldes några hus till Belgien.

1973 såldes den första kyrkan, en sommarkyrka, till Stockholm. Kyrkleveranserna blev senare en betydande verksamhet. 1983 levererade NT byggsatser till kyrkor för 10 miljoner kronor. Totalt såldes 40-50 kyrkor i Sverige, två till Japan och en blev placerad på Åland.

Såväl produktions- som kontorslokalerna byggdes till 1973. För personalens trivsel och välbefinnande anlades en swimmingpool med bastu och solarium. En personalrestaurang öppnades också. Dessutom byggdes en enkel inomhushall för t.ex. tennis.

Under resten av 1970 och -80-talen utvecklades företaget rekordsnabbt. Redan 1985 hade man 240 anställda, en omsättning på 142 miljoner kronor med 500 levererade hus. Man hade försäljningskontor även i Norge och Finland.

Gösta som 1982 ensam övertagit ägarskapet ville nu trappa ner sitt engagemang och en ny vd rekryterades.

Hösten 1987 genomfördes en ny idé på NT då 13 elever började på en träteknisk gymnasieutbildning, en unik satsning som gav en allsidig kunskap om hela tillverkningsprocessen för trähus.

1988 började man med ett vinstdelningssysem. När verksamhetsåret för NT avslutats låg vinsten på 1,7 miljoner kronor som delades lika mellan företaget och de anställda, vilket innebar ett tillskott på 4 130 kronor för en heltidsanställd.

1989 blev en turbulent tid för ledningen av NT. Dåvarande vd Roland Duvenäs och tre i ledningsgruppen med en ägarandel på 20% ville utöka sin andel av aktier i företaget. Budet uppfattades av huvudägaren som fientligt och antogs inte. Resultatet blev en förtroendeklyfta mellan Hjälmeby och Roland Duvenäs, som fick lämna sin anställning med omedelbar verkan och Gösta Hjälmeby återgick till posten som vd.

Den 5 april skriver Smålands Tidningen att NT med cirka 240 anställda och dotterbolag i Finland med 85 medarbetare sålts till Myresjö AB. Köpeskillingen hölls hemlig, men båda parter sade sig ha gjort en god affär. Budskapet från Myresjö var att det inte kommer att bli några organisatoriska förändringar inom NT utan att NT skall verka som ett fristående bolag inom Myresjökoncernen. Som vd anställdes Göran Gustavsson, som tidigare arbetat många år inom Myresjö.

I augusti 1989 firade företaget 20-årsjubileum. Man förfogade då över 45 000 m2 lokaler och NT var en av de ledande i branschen.

Under vd:n Göran Gustavsson utvecklades NT positivt. Omsättningen och vinsten ökade. Man tvingades rekrytera folk från Värmland och Norge och skiftgång infördes. Vinsten var 1991 35 miljoner kronor och en stor del av denna investerades i förbättringar och renoveringar både på kontoret och i fabriken. NT låg då på sjätte plats bland landets 50-60 husföretag och 50 000-60 000 personer bor i hus från Vrigstad. Men bistrare tider väntade.

På några år minskade byggnationen av småhus med 90 %. Flera husföretag tvingades lägga ner. Trots att NT genom satsningar på olika projekt, ökad export, offentlig miljö m.m. tar marknadsandelar är ansträngningarna förgäves. Det blir förlust både för Nordiska och Myresjökoncernen.

1997 flyttas först personalen från kontoret i Vrigstad till Myresjö och senare under året flyttas även tillverkningen dit. Efter 27 år av god utveckling lämnades lokaler och utrustning åt sitt öde.

I Myresjö dog Nordiska Trähus sakta ut. Några exklusiva NT-hus tillverkades för leverans till Stockholm, men sen var framgångssagan om NT definitivt slut.

Fabriken stod nu tom under ett par år men redan år 2000 syntes en ljusning för anläggningen i Vrigstad. Ett dotterbolag i Myresjökoncernen började där tillverka volymhus. Nu blev det åter möjligt för de anställda från Vrigstad, som varit förflyttade till Myresjö, att återfå sin anställning i NT:s tidigare lokaler.

Kontoret förblev oanvänt. Halva kontoret, den yngsta delen mot söder, monterades ner och lastades på lastbilar för transport till Rumänien. Där sattes det åter upp och blev ett volontärhus för en hjälporganisation i Margita.

Bengt Gunnarsson minns: Hösten 1969 när jag var anställd av Lägerstens Byggfirma AB fick jag i uppgift att tillsammans med Kennet Almqvist, en av delägarna i Nordiska Trähus, mäta ut och sätta fast ett märke där hörnet av den nya fabriken skulle ligga.

Platsen var på vänster sida av Växjövägen 1/4 km utanför Vrigstads samhälle. Det fanns ingen bilväg dit. Skogen var nedhuggen och bortkörd på ett ganska stort område. Vi skulle leta efter en stengärdsgård på gränsen mot Blommedala.

Från hörnet av stengärdsgården skulle vi stega ett visst antal meter. Det gick bra även utan måttband, GPS och andra byggteknikens mätinstrument. Där markerade vi med en vit pinne till dem som skulle gräva för grundsulan.

I december var jag så åter på platsen. Vi skulle börja att forma för grundsulor, jag och min arbetskamrat, Erik Karlsson. (Erik på Alebäcken). Den nuvarande vägen från Växjövägen fanns givetvis inte då utan endast en knappt körbar stig in till byggplatsen. Där fabriken skulle stå var det nygrävda meterdjupa diken. För grundsulan skulle vi bygga en 50 cm bred form, som sen skulle fyllas med betong.

När vi skulle börja arbeta vid 7-tiden på morgonen var det absolut kolmörkt. Ingen el fanns framdragen. För att vi skulle kunna göra något tills det började ljusna ställde vi min svarta Folkvagn vid ena änden av diket med motorn på och strålkastarna lysande i dikets längdriktning. Vad jag kan komma ihåg var det i alla fall ingen snö, som hindrade arbetet. När det var klart för gjutning hade Gunnar skaffat en bensindriven betongblandare. Vatten fick köras från samhället med Gunnars pickupp i 200-liters fat.

En morgon i mitten av december när det börjat ljusna kom de nya fabrikörerna för att kolla hur det gick med arbetet på murarna till fabriken. För att man skall kunna mura när det är kallt måste sanden värmas. Man eldade då i ett liggande plåtfat, öppet i en änden. På det låg sanden till dess den var så varm att den kunde läggas i cementblandaren.

Den som hade uppgiften som hantlangare att elda och blanda till murbruket var vrigstadprofilen Åke Fransson. Åke hade tidigare varit tvättmästare på Runstedtska färgeriet. Han var också känd i bygden som fotbollsdomare och auktionsropare. Han står där vid elden i halvmörkret och pratar för sig själv på något obegripligt tungomål. Åke var också en duktig imitatör. En tid därefter frågar någon av fabrikörerna Gunnar: ”Har du en zigenare anställd på bygget som murarhantlangare?”

Något år senare skulle vi bygga till kontoret. Min bror Arvid och jag hade övertagit Lägerstens Byggnadsfirma AB i november 1970. Vi hette nu Vrigstads Bygg AB. Följande händelser har fastnat i mitt minne.

Det hade tydligen gått bra för fabrikörerna. Kontoret behövde utökas och nu skulle det bli swimmingpool i källaren. I Lammhult vid utfarten mot Växjö fanns en mindre pool som demonstrationsobjekt. Det blev jag som skulle följa med fabrikörerna och titta på den och undersöka konstruktionen. Poolen var av aluminium. Vi fick mått på hur stor den skulle vara i kontorets källare. Den skulle bli större än den vi såg vid demonstrationen i Lammhult.

Nu blev det att gräva ytterligare två meter ner under den tidigare nivån för källargolvet. Detta förde med sig att vi kom ned under grundvattennivån. Detta fick lösas med en djupvattenspump. Det var annars inte svårt att gräva. Det är mest sand i marken runt Vrigstad. Men nu träffade vi på berg. Det blev att anlita bergsprängare och den planerade byggtiden blev svår att hålla.

Grundvattennivån blev också högre än nivån på poolens botten. När bassängen måste tömmas för rengöring ville vatten flyta upp och pump måste installeras för att sänka nivån på grundvattnet. Så kom då poolen på plats och vi kunde fylla med sand runt den. För att inte värmen från vattnet skulle försvinna ut i marken måste dock ett lager isolering först sättas på utsidan.

1973 var den befintliga fabrikslokalen för liten och en större byggnad planerades i anslutning till den befintliga. Vrigstads Bygg fick i uppdrag att utföra arbetet. Grunden byggdes på försommaren och på hösten kunde de nya lokalerna tas i bruk.

Nordiska Trähus anställde folk och många flyttade in till Vrigstad. De behövde bostäder och vår firma Vrigstad Bygg byggde flera hus på t.ex. Jägersrovägen och Hagvägen. Villorna uppfördes på anbud och med husleverans från Nordiska Trähus.

För Vrigstad Bygg AB blev det sen minskad kontakt med Nordiska när det i slutet av sjuttiotalet kom in en ny aktör på byggmarknaden i Vrigstad, Swedhus.

Birger Palmberg minns: Jag anställdes den 1 februari 1970 och jobbade 4,5 år i fabriken och sedan på kontoret.

Jag var med om flyttningen från den första fabriken i maj 1970. Jag minns att Alf Haraldsson körde med John Svenssons traktor och fyra släpvagnar med virke och annat. Ekipaget slingrade sig som en orm efter Växjövägen, men det mesta avlöpte väl.

Det första 1½-planshuset levererades, om jag inte minns fel, till Trelleborg. För hoppassningen av högben och dylikt låg Gustav Gustavsson och jag på golvet och mätte mått och vinklar (det blev bättre sätt att göra efter hand).

Sommaren 1974 fick jag erbjudande om att komma in på ritkontoret och lära mig rita monteringsritningar. Jag tvekade – vad skulle gubbarna på golvet tycka? Hustrun drev på mig och det blev ett byta. Senare bytte jag och ritade kök och inredningar i elva år. Har också jobbat med avtalshantering och löneutbetalning.

Birgitta Andersson minns: 1973 började jag min anställning på Nordiska Trähus AB. Det kändes stort både att flytta till Vrigstad och att få vara en del av trähusbranschen.

Vår katalog på sjuttiotalet hade brunt glansigt omslag och 64 sidor fyllda med villor, som idag kan ses i många villaområden.

Min lott blev att boka våra leveranser och att beställa material till husen. Ja, att boka husen var en stor uppgift och jag kände mig stolt att få göra det. Ett par hus varje dag gick det ut och det gällde att vara så rättvis som möjligt — alla säljare ville ha just sitt hus levererat. Framför allt före semester och juluppehåll när kunderna skulle passa på att få mycket gjort.

En gång gick det inte så bra för mig. Det var älgjaktsvecka och många fabrikskillar — ja, ritare också — var lediga. Då hade vi börjat att leverera parhus och jag hade lyckats plocka in flera sådana den veckan, vilket gjorde att den blev överfull! Efter ett tag började vi istället att beräkna husens yta och olika momenten i huskroppen för att få en så jämn fördelning på leveranslistorna som möjligt. Beställningarna var roliga att göra och man hade många kontakter med leverantörer. Så gällde det att få materialet i rätt tid till byggplatser precis som idag. Ibland fick jag följa med ut och se hur tomterna och byggplatserna såg ut. Dessa besök stärkte min förståelse för kunderna och inte minst chaufförernas situation. T.ex. i Göteborg där man byggde på en bergsknalle och skulle köra upp på en smal väg med lastbilarna.