…en prydlig, ändamålsenlig samt möblerad banklokal…

(Texten är hämtad ur Vrigstads sparbank 1867-1967, som gavs ut med anledning av bankens 100-årsjubileum. Författare: Rudolf Thunander.)

Bankens första lokal var alltså inrymd en trappa upp i den östra av doktor Lindskogs fastigheter, belägen på samma gård, som nu ägs av sparbanken.

Banken var under åren 1867-1886 inrymd en trappa upp i det röda huset på bilden. Fastigheten gick under namnet Bolagsgården och tillhörde d:r Lindskog.

Huvudbyggnaden mot vägen var byggd på 1840-talet av ett aktiebolag och gick under namnet Bolagsgården. Doktor Lindskog förvärvade under hand samtliga aktier och vid sin död 1885 var han ensam ägare till fastigheten. Hans änka beslöt att flytta från Vrigstad och bjöd ut huset till salu, och vid bankens årssammanträde 1886 föreslog färgaren Fredrik Runstedt, att banken skulle köpa fastigheten. Men Runstedts förslag blev energiskt motarbetat, främst av Lindskogs efterträdare som ordförande i styrelsen, häradsskrivaren Robert Samsioe. Förslaget kallades obetänksamt och lättsinnigt och det ansåg upprörande att, bortslösa tre fjärdedelar av reservfonden på ”inköp af gamla hus af tvifvelaktigt värde i en framtid”.

Runstedt lyckades få avgörandet uppskjutet till ett nytt extra sammanträde med huvudmännen och under tiden skulle en kommitté närmare undersöka frågan. Men Runstedt hade ingen framgång nu heller. Inköpspriset hade satts till 6.000 kronor och reparationsbehovet beräknades till cirka 3.000 kronor. Protokollet, som utformats av Samsioe, säger bl. a.:

”Det ansågs i högsta måtto oklokt att för en liten sparbank, som kunde åtnöjas med en anspråkslös lokal, inköpa det dyraste, huset på platsen. Äfven framhölls såsom rent af otillständigt att belasta en sparbanks direktion med besvär och omtanke för de öfverflödiga husens underhåll och uthyrande, hvarigenom direktörerna skulle blifva likställde med hotellvärdar.”

Runstedts förslag om inköp förkastades med 14 röster mot 6, och banken var husvill och måste hyra ny lokal.

Man bestämde sig för den lokal vid torget i Sture Svenssons nuvarande fastighet, där Skånska Banken nu har sina kontor. Ingången var då från gårdssidan. Banken hade här sitt kontor under åren 1886-1913. Ingången var då från gårdssidan. Huset tillhörde då patron Johan Ek.

År 1908 byggdes nytt tingshus i Sävsjö och Västra härads gamla tingshus i Komstad såldes på auktion. Kronolänsman Alfred Dahl ropade in husen för Vrigstads sparbanks räkning för 3.650 kronor. Tanken var att ”på plats som styrelsen finner lämpligt, låta i Vrigstad för sparbankens räkning uppföra och i ändamålsenligt skick inrätta desamma”.

Men ingenting hände förrän 1913, då man beslöt sälja husen i Komstad och i stället försökte köpa ett till salu utbjudet hus i Vrigstad. Detta hus råkade vara just detsamma, som, man år 1886 hade ansett det lättsinnigt att slösa bort reservfonden på! Det var alltså nuvarande Bankgården, då ägd av fru Elin Gustafschiöld, som nu inköptes för 10.000 kronor. Det var säkert ett mycket klokt köp. Man beslutade genast att reparera och iordningställa ”en prydlig, ändamålsenlig samt möblerad banklokal”.

Drivande krafter bakom både inköpet och ombyggnaden var kamrer kronolänsman Alfred Dahl. Ritningsarbetet överläts åt ingenjör Ehn i Växjö.

Kostnaderna blev visserligen höga – ca 17.000 kronor – men resultatet blev mycket lyckat. I september 1913 stod ändamålsenliga lokaler färdiga, präglade av den gedigna och eleganta sal, som i alla sammanhang företräddes av landsfiskal Dahl.

År 1913 förvärvade banken den fastighet, där dess verksamhet en gång startade. Nu flyttade man in i huset till vänster och lät göra en grundlig renovering. I dessa lokaler stannade banken sedan till 1960.

För första gången bodde banken nu i eget hus. Byggnaderna i Komstad, som man 5 år tidigare betalat 3.650 kronor för såldes nu till AB Vrigstads Vattenkuranstalt för 2.000 kronor. Likvid lämnades form av aktier i Vattenkuranstalten. Affären vållade en del stridigheter vid huvudmannasammanträdet 1914 och beslutet blev t.o.m. överklagat i länsstyrelsen. Affären stod emellertid fast, och Vattenkuranstalten lät omedelbart flytta husen till Vrigstad (nuvarande Granbackens pensionat) och fick under ledning av doktor H. V. Kindblom igång en omfattande rörelse. Gästernas antal höll sig de första åren omkring etthundra och man serverade s.k. kneippkurer med massage, sjukgymnastik och bad av allehanda slag.

För banken innebar affären i praktiken att man skänkte bort husen till Vattenkuranstalten för ingenting. Akterna lämnade aldrig någon utdelning och 1929 skrevs de helt bort ur bokföringen.

Bankens lokalfråga var nu löst för nära 50 år framåt. Men så småningom började rörelsen växa allt snabbare, i synnerhet efter krigssluten 1945, och problemet med lokal skulle bli aktuell, på nytt. Genom ny sparbankslagstiftning kunde banken utöka sitt sortiment av tjänster – t.ex. checkräkning – allmänhetens krav på öppethållande och på service överhuvudtaget blev större och konkurrensen mellan penninginrättningarna skärptes. Detta medförde ökat behov av personal och av hjälpmedel i form av bl. a. bokföringsmaskiner. Allt detta var starka skäl för nybyggnad. Ytterligare ett skäl gjorde sig alltmer påmint, nämligen säkerhetsförhållandena. Förvaringen av bankens säkerhetshandlingar tedde sig för varje år alltmer vansklig och otidsenlig.

Under nästan hela 1950-talet diskuterade styrelsen lokalfrågan. Det ena förslaget efter det andra förkastades tills man slutligen 1959 bestämde sig nytt bankhus, strax väster om det gamla ritat av Sparbankföreningens arkitekt Johan Wohlert. Byggmästare blev Josua Persson i Lamhult. Den 25 oktober 1960 öppnades lokalerna för allmänheten för första gången i samband med att det årets sparbanksvecka inleddes. Det kom över 500 insättare och alla bjöds på kaffe Den 15 november kom sedan den högtidliga invigningen, som förrättades av landshövdingen Allan Nordenstam.

Den senaste/sista banklokalen uppfördes 1960.

Kostnaden för byggnaden och inventarierna uppgick till nästan precis en halv million kronor, och det saknades inte en och annan kritisk röst, som tyckte att det byggts både för stort och för fint och för dyrt. I dag har all kritik tystnat: alla är belåtna, både kunder och personal. Den som tänker sju år tillbaka i tiden måste ställa sig frågan hur kunde banken klara sig så länge i den gamla lokalen?

För överskådlig tid är bankens lokalfråga lyckligt löst. Banken har ”en prydlig, ändamålsenlig samt möblerad banklokal”.