I förmaket, i Dahlska våningen i Gamla Bankgården i Vrigstad, hänger en imponerande oljemålning i en lika imponerande ram. Målningen är gjord år 1801 av konstnären Per Krafft d.y. och föreställer Adam Fredrik Netherwood född 1770 på gården Byestad, som ligger mellan Nye och Österkorsberga söder om Vetlanda. Bakom tavlans tillkomst döljer sig följande historia.

Adam Fredrik lämnade tidigt föräldrahemmet och hans äventyrliga men korta levnad började 1789 då han deltog i finska kriget. Efter goda insatser befordrades han till löjtnant vid Jönköpings regemente och kom 1793 till Livdrabantkåren, d.v.s. den kungliga vakten.

Den långe, elegante officeren deltog flitigt i nöjeslivet, även på allra högsta nivå. Till en hovbal hade han en gång inbjudit en av sina systrar, som med gladaste förväntningar reste den långa vägen från Byestad till Stockholm. Men resan slutade mycket sorgligt. Mitt under balen drabbades systern av blodstörtning och dog.

I likhet med andra ärelystna unga män på den tiden höll sig Adam Fredrik gärna inom synhåll för kungligheten. I oktober 1795 tjänstgjorde han i vakten på Drottningholms slott, där hertig Carl (sedermera Carl XIII) då residerade. En kväll då hertigen var på utgående – han skulle, sägs det, besöka sin väninna Gustafva Charlotta Slottsberg – small ett skott utanför slottet. Adam Fredrik kom inspringande i vaktrummet och berättade att han anfallits av tre män, vilka sannolikt tagit miste på honom och hertigen. Gärningsmännen hade ämnat döda hertigen men istället skjutit på Adam Fredrik – han visade skotthålet på sin uniformsrock. Det blev emellertid snart klart att Adam Fredrik själv skjutit skottet. Man trodde för övrigt att G. A. Reuterholm haft ett finger med i spelet, kanske för att försöka visa vilka farligheter som omgav hertigen.

Alltnog, när Adam Fredrik strax efteråt lämnade landet, så fick han genom Reuterholm en rundlig reskassa. Netherwood styrde kosan till Frankrike, där namnet Napoleon Bonaparte nu var på allas läppar. Det dröjde inte länge förrän Adam Fredrik red som ryttmästare vid 5:e franska husarregementet och fick medfölja på Bonapartes äventyrliga egyptiska fälttåg.

I slaget vid Heliapolis råkade Netherwood i handgemäng med Ismael Pascha. Efter en vild fäktning högg Netherwood huvudet av pashan och tog dennes kroksabel som segertecken. Till belöning för sina förtjänstfulla insatser i Egypten utnämndes Netherwood till brigadchef, d.v.s. närmast motsvarande general.

Där nere i Afrikas hetta, törst, sand, stank och pest längtade Adam Fredrik till Sverige, till Byestad och till sin trolovade. Han lyckades få tjänstledighet och en söndag på våren 1800 sitter Adam Fredrik i Byestads-bänken i Österkorsberga kyrka och lyssnar på predikan. Nog var man på den tiden van vid granna uniformer men Adam Fredriks röda husarkollett med svart skinn och mycket guld överträffade dock vad som dittills hade skådats i Österkorsberga. När gudstjänsten slutat samlades en mängd människor utanför kyrkan och beundrade Adam Fredriks eleganta ekipage, som väntade nere på vägen. De livliga hästarna tyglades av Adam Fredriks mörkhyade nubiske betjänt, iförd turban och färggrann kostym. Så kom Adam Fredrik ut från kyrkan. I folkmassan igenkände han sin gamla barnjungfru som han, trots hennes blyga protester, tog under armen och placerade vid sin sida i vagnen. Nubiern klatschade med piskan och så rullade ekipaget i väg till Byestad.

Men permissionen nalkades sitt slut. Adam Fredrik tog farväl av de sina och anträdde återfärden till Frankrike. På vägen stannade han ett slag i Norrköping för att se på ståten vid Gustaf IV Adolfs kröning. Själv gjorde Adam Fredrik ett ståtligt och uppmärksammat blickfång, nu skrudad i röd uniformsrock och svarta trikåsmala benkläder. Nedtill avslutades elegansen med ridstövlar av lackskinn.

Så fortsattes färden till Em, där han fick tillbringa lyckliga stunder tillsammans med sin trolovade fröken Ulfsparre. I vårskymningen vid Emåns strand gav de varandra förnyade löften om evig kärlek och trohet för livet. De lovade att skriva till varandra så ofta de kunde och snart, snart skulle han återvända till Sverige och till sin brud. Till en början skrev Adam Fredrik regelbundet till henne som väntade så intensivt. Men tiden gick och så småningom upphörde breven från Adam Fredrik.

År 1803 befinner han sig på andra sidan Atlanten som chef för den militärstyrka, vilken sänts till S:t Domingo för att kuva de upproriska negrerna. Han förälskade sig i guvernörens dotter den vackra kreolskan Marie Thérése Lemit, som ber honom att stanna på S:t Domingo. Liksom andra sköna kvinnor hade hon lätt att övertala män och det dröjde inte länge förrän Adam Fredrik börjar ordna för en gemensam framtid med Marie Thérése, bl.a. köper han en värdefull och välbelägen fastighet där de skall bo.

En natt då han inspekterade sina trupper träffades han av en pil från upprorsmännen. Det sägs att pilen var förgiftad, ty fastän såret föreföll obetydligt insjuknade Netherwood allvarligt. Händelsen påskyndade giftermålet med Marie Thérése. Redan två dagar efter det han sårats upprättades äktenskapskontraktet mellan de två. Detta kontrakt – vilket närmast kan betecknas såsom ett inbördes testamente – är daterat ” 11 Germinal an 11:e, ou le premier avril mil huit cent trois” (1 april 1803). Såvitt man vet var löjtnanten Axel Lagercrantz den ende svensk, som bevistade bröllopet.

Sjukdomen släppte inte sitt grepp, den 26 april 1803 dog Adam Fredrik Netherwood endast 33 år gammal. Hans unga änka flyttade till Paris och skrev därifrån de mest älskvärda och rörande brev till sin svärfar kaptenen Magnus Wilhelm Netherwood på Byestad. Men hon fick aldrig något svar. Den gamle kaptenen tänkte kanske mera på flickan som gick sörjande på Em. Hur som helst, kaptenen bevarade emellertid breven från Marie Thérése.

Efter Adam Fredriks död kom en del av hans tillhörigheter till Byestad. Där fanns bl.a. den ståtliga oljemålningen som nu hänger i Gamla Bankgården i Vrigstad och som visar Adam Fredrik brynt av Egyptens sol och i teatraliskt stridslysten attityd med kroksabeln vid sidan och med den trogne nubiern bland stegrande hästar i bakgrunden.

Varför hänger då tavlan i Dahlska lägenheten i Gamla Bankgården i Vrigstad? Jo, Adam Fredrik var nämligen bror till Anna Dahls mormors mor och tavlan har gått i arv på Annas sida. Tavlan skänktes till Bankgården av Elisabeth Ralf, Stockholm, som är barnbarn till kronolänsmannen Alfred Dahl och hans hustru Anna, född Pontén, prostdotter från Österkorsberga. Elisabeth ville att tavlan skulle hänga på den plats där den alltid hängt så länge Elisabeth kan minnas.